Hej!
Idag har inte varit en bra dag alls. Vaknade upp med förkylning men försökte ändå vara glad och gick till skolan. Men de första stegen inne i byggnade så förändrades mitt humör totalt. Jag ville bara vända och ta nästa buss tillbaka. Har verkligen aldrig gillat skolan och det blir inte precis bättre av att jag går på den skolan jag går på också. ja, det finns underbara lärare som verkligen är toppen. MEN hur ska man göra när ingen ser eller hör en? När lärarna sitter och skyller på en själv att det är mitt fel att jag hade mycket frånvaro i sjuan. När de sitter och skyller på mina föräldrar (som är petnoga med allt) att de skickade in ledighetsansökan för sent och därför sjukanmälde mig istället och på så vis fick jag frånvaro? När skolsköterskan ska börja väga en när man går till henne för att undersöka sin fot. Eller den gången på första skolmötet då hon sa "Du kan ju gå hem om du har fyrtio graders feber och spyr." Mamma blev förbannad och berättade för henne att jag låg däckad om jag bara har lite feber. De där gångerna i sjuan då jag inte fick gå hem för min mensvärk endast för att jag skulle stå ut med det hela livet. Vad ska man göra om man inte får betyg i idrott endast för att ens knän inte klarar av vissa saker och läraren tror inte på dig, fast han sen på ett möte säger att han tror på en till 100%. Men även han sitter och skyller på mig i detta fall. Tydligen så har min skola egna regler också. Det gjorde han klart när han sa "men så jobbar inte vi." när pappa påpeka en sak han har pratat med skolverket om. Skolverkets plan eller vad det nu är ska väl vara vägledande för skolorna eller?

Det värsta var nog att jag har varit mobbad i elva år, kan ni förstå det? En liten fyråring som är mobbad? Under alla år har ingen vuxen varken sett eller lyssnat. Läraren jag hade från ettan till sexan la även hon skulden på mig. Jag var för överkänslig. Har hon ens tänkt på varför jag var ledsen hela tiden? Är jag osynlig på något sätt eller är det bara något fel på mig då de flesta verkar störa sig på mig? Är det något fel med att veta vad rätt och fel är i denna värld? Är det fel att gå till en vuxen då något som känns fel händer? Är det fel att försöka få hjälp? Hur  kan man vara så blind att inte sen en människa som blir utsatt varje dag i elva år eller kanske längre? Det är så sjukt fel. Vi måste vakna upp, ingen ska få känna så som så många gör.

Hoppas detta blev en liten tankeställare.

Ha det bäst!

kram Wiickzyy <3

I detta inlägget ska jag skriva om ett ämne som intresserar mig  och som jag vill lyfta. Kanske även få andra att våga göra samma sak.                                

Våldet mot män tystas ner. Det är våldet mot kvinnor som alltid står i fokus. Det är inte många som tänker på att det finns kvinnor som misshandlar sin partner både fysiskt och psykiskt. Jag var en av dom som trodde att det var så till ungefär 3-4 år sedan. Jag satt och kollade på tv, dr Phil började och det avsnittet ändrade min syn totalt. Det programmet var om just våldet mot män. Jag var bara tolv men jag har alltid legat några år före min ålder så jag började fundera, diskutera och söka fakta. Jag skriver även väldigt mycket så jag har bestämt att jag någon gång ska skriva om det här området. Jag tycker att våldet mot männen är så otroligt viktigt att lyfta. För ärligt, sanningen är att det är inte bara kvinnorna och barnen som far illa, det är även männen.  Vilken hjälp finns för männen? Hur blir de bemötta när dem söker hjälp? Jag har läst olika historier på nätet där män har berättat sin historia. En av dessa män berättade att när han sökte hjälp så skrattade polisen åt honom. En annan gjorde en social anmälan då han fick veta att hans fru misshandlade barnen, Barnen fick berätta själva vad som hade hänt och det slutade med att mamman och barnen fick skyddat boende för att de förträngde att det var mamman som hade gjort det. De trodde att mannen hade hittat på allt. Hur vrickat är inte det egentligen? Barnen berättar hur mamman brukar behandla dem och sen så får mamman skyddat boende med barnen för att dem tror att pappan har hittat på allt när han bara ville sätta sina barn i trygghet?  Varför har vi en bild att så fort det handlar om misshandel så är det män? Tänk själv, hur förvånad skulle du inte bli om det en dag står i tidningen ”Kvinna misshandlade sin man inatt.” Hur många gånger har man sett det ens? Det har alltid handlat om ”vi tror att han misshandlade kvinnan mitt i natten” eller ”han Har hittat på att hans tjej har misshandlat honom. Han har säkert hamnat i slagsmål.” osv osv… Vi borde bli mer uppmärksamma, lyssna mer och lyfta det här. Fler kanske vågar berätta då. Det är inte bara kvinnor som far illa, vi måste få in det i våra hjärnor. Kvinnor vågar för att de har stöd, män håller sig i bakgrunden för att de vet att ingen kommer lyssna och ge stöd. Men varför är det så här? Varför tror vi alltid att det är männen? Jag tror att det är på grund av media, filmer och det sociala. Man hör alltid om männens våld mot kvinnorna. Filmer o detta ämne och även andra filmer/serier är det oftast mannen som misshandlar kvinnan både fysiskt och psykiskt. Skulle det helt enkelt kännas konstigt med en film/serie där en kvinna misshandlar? Skulle det kännas fel med ett Reportage om kvinnors våld mot män? Skulle det vara fel att skriva om det i tidningen då det har inträffat? Självklart så är det även viktigt med våldet mot kvinnor men det är redan i centrum, varje dag kan man läsa om det, hör om det och kanske se det. Men våldet mot män är det nästan knäpptyst om.

bjuder på lite gamla bilder ^^

ha det bäst!

kram wiickxyy <3

Hej!

kände att jag inte riktigt fick en bra start då det var hur länge som helst jag gjorde ett inlägg. i alla fall det som fick mig att tänka på bloggen var en grje jag hade skrivit i min gamla dagbok som var ganska klokt.

"Livet har upp och ned gångar. De kommer alltid finnas oavsett vad. Man kan inte alltid tänka positivt, det går inte. Det går inte att tänka det bästa om alla, man kan inte heller lita på alla. Man gör dumma val men man måste förlåta sig själv. Jag har vart mobbad sne jag var fyra år, växt upp utan självförtroende, mamma var "borta" de första åren, två syskon som har behandlat mig som om jag var i deras ålder. (jag fick aldrig vara barn på grund av att jag växte upp så snabbt och fick ta ansvar tidigt.) Med många dödsfall och mycket sorg. Tablettmissbruk, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. 

Nästa gång du tycker synd om dig själv, räta på ryggen, tänk på de som har det värre och gå vidare. Slösa ingen energi på det negativa."

Jag hoppas verkligen inte att någon tog illa upp av det jag skrev för det var absolut inte något elakt menat.

ha en bra kväll.

kram wiickxyy<3