Alldeles för många mår dåligt nu för tiden, speciellt tonåringar och ungdomar. Nu tänker du säkert. "ännu en som är ung och tror att hon vet något om livet." eller "ännu en som TROR att hon vet hur det är." Men jag vet hur det är när kroppen inte orkar längre, när folk viskar, tittar och sprider rykten. Jag vet även hur ont de där tysta tårarna gör, hur en ångestattack känns, att få hjärtat krossat på olika sätt och förlora någon som betyder allt. Jag vet även den där ilskan som växer inuti när vuxna och äldre säger något nedlåtande eller att musiken är det enda som förstår. Men det som oroar mig mest är att det är så många som mår som jag, har liknande ärr som jag och problem som mig. De som inte förstår kallas oss för "konstiga, miffon, cuttare, attention whore, psyko, problembarn. osv" Men om de skulle gå igenom allt vi har gått igenom, skulle de förstå. Förstå att det inte är så enkelt att sluta med sitt självskadebeteende, inte bry sig om vad andra säger och hur jobbigt det kan vara ibland med skolan och livet. Och nej det är inte "hormonerna om spökar" utan det är verkligheten. Allt tjatande om allt gör allting bara värre och när vi säger att vi inte orkar förklara är det inte för att vi är lata utan för att vi vet att ni inte kommer förstå. Något mer som skrämmer mig är hur få som inte tar hjälp. När det gällde mig var det så att jag inte visste vart jag skulle vända mig, att det inte var så illa, jag klarar mig själv och att det skulle komma en vändning. Men sanningen är att man inte klarar sig själv, man måste ta hjälp för att ta sig upp. Hur man gör det är olika men jag tycker att man borde få mer information om vart man ska vända sig, vilka olika alternativ det finns. Men jag tycker att den bästa hjälpen kommer från någon som har varit där.
tack för mig.

ha en bra dag <3

Hejhej!

klockan fyra på tisdag morgon ringde klockan och jag var mer död än levande just då. När jag skulle sätta mig i soffan så gick jag rakt in i ett lågt bord som stod mot väggen. När man var mer vaken så hoppade jag in i duschen och blev klinisk ren (man måste köpa något speciellt medel från apoteket som man måste duscha med kvällen innan och samma dag). Nu tänker du säkert "vad tusan gjorde hon uppe då och vad snackar hon om egentligen?" Jo det ska jag tala om. Denna dag var inte som alla andra dagar och inte bara för att jag var uppe tidigt utan för att den dagen skulle jag operera mig för allra första gången. nervositeten som uppstod dagarna innan och det noga tvättningen som man var tvungen att genomgå. Kvällen innan duschade jag mig noga, alldeles för noga men man var tvungen. Jag kan inte ens räkna upp hur många gånger jag fick medlet i ögonen, näsan och munnen. Vidrigt! 

Jag kommer ihåg allt i detalj, rena kläder efter dusch, duscha på morgonen och nya rena kläder plus så fick man operationskläder när man kom dit. Jag kom ihåg när vi satt i väntrummet, en kille, Anton, kom in och det var hans tionde operation. Hans mamma var med där också och båda två verkade supertrevliga.När jag kom in där vid uppvaket och sätta i nål och få piller och sånt så var jag supernervös och bröt ihop när de skulle sätta i nålen. En kvinna, som jag inte kommer ihåg namnet på, kom fram till mig, höll mig i handen och pratade lugnande med mig. De satt i en slang som ledde till en genomskinlig påse med vätska i nålen, vad det var i påsen vet jag inte men säkert något lugnande.. Sedan kom två andra personen och hämtade mig, en ganska ung kvinna och en liten äldre. Båda två hade mörkbruna ögon och mörkt hår och var supertrevliga. De gick med mig till operationssalen, jag la mig på operationsbordet, de talade om exakt vad de höll på med. Jag bad att någon skulle hålla mig i handen på grund av att jag var så sjukt rädd och nervös, den äldre kvinnan som hade följt med mig till operationssalen höll mig i handen och smekte min kind och det sista jag kom ihåg var just den där smekningen på kinden, tryggheten att någon höll min hand och att någon sa "Det här kommer gå bra Wictoria."

När jag vaknade upp mådde jag dock mycket värre, inte för att jag kommer ihåg något av det men jag hade tydligen träta på narkosläkaren av någon anledning. Innan vi lämnade sjukhuset hade jag lyckas spytt nio gånger.

Igår så sov jag till och från hela dagen. Idag har jag inte heller gjort så mycket, mått lite dåligt och det känns verkligen att de har gjort något i benet! Om ni undrar vad de gjorde eller varför jag blev opererad, ni får antingen vänta tills imorgon eller skriva pm på facebook, för jag sär så himla trött just nu så orkar inte skriva mer.

kramar.

wiickxyy 

<3

Hej!
Idag har inte varit en bra dag alls. Vaknade upp med förkylning men försökte ändå vara glad och gick till skolan. Men de första stegen inne i byggnade så förändrades mitt humör totalt. Jag ville bara vända och ta nästa buss tillbaka. Har verkligen aldrig gillat skolan och det blir inte precis bättre av att jag går på den skolan jag går på också. ja, det finns underbara lärare som verkligen är toppen. MEN hur ska man göra när ingen ser eller hör en? När lärarna sitter och skyller på en själv att det är mitt fel att jag hade mycket frånvaro i sjuan. När de sitter och skyller på mina föräldrar (som är petnoga med allt) att de skickade in ledighetsansökan för sent och därför sjukanmälde mig istället och på så vis fick jag frånvaro? När skolsköterskan ska börja väga en när man går till henne för att undersöka sin fot. Eller den gången på första skolmötet då hon sa "Du kan ju gå hem om du har fyrtio graders feber och spyr." Mamma blev förbannad och berättade för henne att jag låg däckad om jag bara har lite feber. De där gångerna i sjuan då jag inte fick gå hem för min mensvärk endast för att jag skulle stå ut med det hela livet. Vad ska man göra om man inte får betyg i idrott endast för att ens knän inte klarar av vissa saker och läraren tror inte på dig, fast han sen på ett möte säger att han tror på en till 100%. Men även han sitter och skyller på mig i detta fall. Tydligen så har min skola egna regler också. Det gjorde han klart när han sa "men så jobbar inte vi." när pappa påpeka en sak han har pratat med skolverket om. Skolverkets plan eller vad det nu är ska väl vara vägledande för skolorna eller?

Det värsta var nog att jag har varit mobbad i elva år, kan ni förstå det? En liten fyråring som är mobbad? Under alla år har ingen vuxen varken sett eller lyssnat. Läraren jag hade från ettan till sexan la även hon skulden på mig. Jag var för överkänslig. Har hon ens tänkt på varför jag var ledsen hela tiden? Är jag osynlig på något sätt eller är det bara något fel på mig då de flesta verkar störa sig på mig? Är det något fel med att veta vad rätt och fel är i denna värld? Är det fel att gå till en vuxen då något som känns fel händer? Är det fel att försöka få hjälp? Hur  kan man vara så blind att inte sen en människa som blir utsatt varje dag i elva år eller kanske längre? Det är så sjukt fel. Vi måste vakna upp, ingen ska få känna så som så många gör.

Hoppas detta blev en liten tankeställare.

Ha det bäst!

kram Wiickzyy <3

I detta inlägget ska jag skriva om ett ämne som intresserar mig  och som jag vill lyfta. Kanske även få andra att våga göra samma sak.                                

Våldet mot män tystas ner. Det är våldet mot kvinnor som alltid står i fokus. Det är inte många som tänker på att det finns kvinnor som misshandlar sin partner både fysiskt och psykiskt. Jag var en av dom som trodde att det var så till ungefär 3-4 år sedan. Jag satt och kollade på tv, dr Phil började och det avsnittet ändrade min syn totalt. Det programmet var om just våldet mot män. Jag var bara tolv men jag har alltid legat några år före min ålder så jag började fundera, diskutera och söka fakta. Jag skriver även väldigt mycket så jag har bestämt att jag någon gång ska skriva om det här området. Jag tycker att våldet mot männen är så otroligt viktigt att lyfta. För ärligt, sanningen är att det är inte bara kvinnorna och barnen som far illa, det är även männen.  Vilken hjälp finns för männen? Hur blir de bemötta när dem söker hjälp? Jag har läst olika historier på nätet där män har berättat sin historia. En av dessa män berättade att när han sökte hjälp så skrattade polisen åt honom. En annan gjorde en social anmälan då han fick veta att hans fru misshandlade barnen, Barnen fick berätta själva vad som hade hänt och det slutade med att mamman och barnen fick skyddat boende för att de förträngde att det var mamman som hade gjort det. De trodde att mannen hade hittat på allt. Hur vrickat är inte det egentligen? Barnen berättar hur mamman brukar behandla dem och sen så får mamman skyddat boende med barnen för att dem tror att pappan har hittat på allt när han bara ville sätta sina barn i trygghet?  Varför har vi en bild att så fort det handlar om misshandel så är det män? Tänk själv, hur förvånad skulle du inte bli om det en dag står i tidningen ”Kvinna misshandlade sin man inatt.” Hur många gånger har man sett det ens? Det har alltid handlat om ”vi tror att han misshandlade kvinnan mitt i natten” eller ”han Har hittat på att hans tjej har misshandlat honom. Han har säkert hamnat i slagsmål.” osv osv… Vi borde bli mer uppmärksamma, lyssna mer och lyfta det här. Fler kanske vågar berätta då. Det är inte bara kvinnor som far illa, vi måste få in det i våra hjärnor. Kvinnor vågar för att de har stöd, män håller sig i bakgrunden för att de vet att ingen kommer lyssna och ge stöd. Men varför är det så här? Varför tror vi alltid att det är männen? Jag tror att det är på grund av media, filmer och det sociala. Man hör alltid om männens våld mot kvinnorna. Filmer o detta ämne och även andra filmer/serier är det oftast mannen som misshandlar kvinnan både fysiskt och psykiskt. Skulle det helt enkelt kännas konstigt med en film/serie där en kvinna misshandlar? Skulle det kännas fel med ett Reportage om kvinnors våld mot män? Skulle det vara fel att skriva om det i tidningen då det har inträffat? Självklart så är det även viktigt med våldet mot kvinnor men det är redan i centrum, varje dag kan man läsa om det, hör om det och kanske se det. Men våldet mot män är det nästan knäpptyst om.

bjuder på lite gamla bilder ^^

ha det bäst!

kram wiickxyy <3

Hej!

kände att jag inte riktigt fick en bra start då det var hur länge som helst jag gjorde ett inlägg. i alla fall det som fick mig att tänka på bloggen var en grje jag hade skrivit i min gamla dagbok som var ganska klokt.

"Livet har upp och ned gångar. De kommer alltid finnas oavsett vad. Man kan inte alltid tänka positivt, det går inte. Det går inte att tänka det bästa om alla, man kan inte heller lita på alla. Man gör dumma val men man måste förlåta sig själv. Jag har vart mobbad sne jag var fyra år, växt upp utan självförtroende, mamma var "borta" de första åren, två syskon som har behandlat mig som om jag var i deras ålder. (jag fick aldrig vara barn på grund av att jag växte upp så snabbt och fick ta ansvar tidigt.) Med många dödsfall och mycket sorg. Tablettmissbruk, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. 

Nästa gång du tycker synd om dig själv, räta på ryggen, tänk på de som har det värre och gå vidare. Slösa ingen energi på det negativa."

Jag hoppas verkligen inte att någon tog illa upp av det jag skrev för det var absolut inte något elakt menat.

ha en bra kväll.

kram wiickxyy<3

Bara 2 dagar kvar innan jag sitter på tåget hem. sure, jag har varit med honom i ungefär en månad men ingen tid är tillräcklig. Jag är så otroligt tacksam över den tid vi kan vara med varandra. jag njuter mer av tiden än vad jag skulle göra om vi skulle träffas oftare. En sak har jag märkt. Hur människor i omgivningen ska lägga sig i så sjukt mycket vem man är tillsammans med, vilka val man gör och sitt förflutna. ja, jag har gjort många dåliga val i mitt liv och vissa val kommer jag få leva med i resten av mitt liv. Men varför ska alla andra lägga sig i? tjejen/killen som skär sig, ska hon/han behöva höra "hur ska du förklara det där för dina barn?" eller om hon/han har skadat sig så mycket och kanske inte har någon långärmad tvättad och väljer att ta bandage över. Ska hon/han behöva höra "vad tror du?" när någon frågar vad som har hänt. Eller personen som har fått ätstörningar pga att folk har gått runt och sagt att hon/han är tjock när Hon/han väger helt normalt för sin vikt. Ska hon/han få gå runt och må dåligt men ingen som bryr sig? Jag kan sitta här och skriva hur långt som helst men det tänker jag inte. Om du som läser har gjort något mot någon. Det kanske till och med var på skoj. Du kanske kallade någon "fetto" för att den köpte godis/chips. Har du tänkt på vad ordet kan innebära? visst, det är en sak om det är en gång men om det händer gång på gång? Vad tror du personen börjar tänka till slut? "är jag verkligen fet?" Han/hon ställer sig till slut framför spegeln och det enda han/hon ser är att han/hon är fet fast det kanske inte är så illa som dem tror. tro mig jag vet vad jag pratar om. Tänk på vad du tänker säga innan du säger det. Du kanske inte förstår nu hur mycket ord kan göra ont. när det händer dej kan jag lova att du förstår.

love

wiickxyy <3

varför ens ha kvar dessa människor som inte skulle bry sig ett skit om du försvann eller dessa människor som bara hånar allt du gör eller dem som har fått dej att må dåligt.
varför låta dem veta vad du gör eller tycker?
Du råkar göra något fel någonstans, kanska t o m här på fb och du vet att du kommer få skit för det. du går nervöst i skolan, du ser dem med dem men de gör inget. fler dagar går och inget händer sen en dag när dem är samlade så går dem på dej.
varför är det så att bara vissa blir mobbade?
varför är det så att popularitet och status är så himla viktigt idag?
är inte det viktigaste att ha äkta vänner?
jag förstår verkligen inte logiken.
det är sjukt men varför väljer vi då att ha kvar dem och är snälla mot dessa personer?
jo, vi hoppas på en förbättring.
att en dag så är det över.
ni människor som hånar, trycker ner, snackar skit och helt enkelt mobbar någon.
hur tänker ni?
förstår ni inte att ni tar ifrån deras självförtoende, lycka, glädje och så vidare?
ni kan till och med släcka ett liv.
är det de ni vill?
bära runt på känslan av att just du släckte ett liv på grund av att du mobbade personen?
tänk efter, jag är ingen ängel själv men har lovat mej själv att bättra mig.
det som har hänt mig ska inte gå ut över andra.

Hejsan ^^

Jag heter wictoria och bor i södra dalarna.

på den här bloggen kommer jag lägga upp inlägg som handlar om tankar och saker som jag personligen tycker är viktigt att ta upp och sånt. hope you like it.

ska kanske presentera mig lite bättre nu. ^^

mitt namn är då Wictoria och är 15 år.  jag bor i en liten by i södra dalarna.

På fritiden så fotar jag, rider, spelar och skriver väldigt mycket.

jag har en fanifction på en blogg: mylifeaswictoria.blogg.se/onedirectionfanfics/

har även en annan blogg men kommer ta bort den.

aja, om det är något ni vill veta så får ni gärna fråga :)

love

Wiickxyy <3