Hejhej!

klockan fyra på tisdag morgon ringde klockan och jag var mer död än levande just då. När jag skulle sätta mig i soffan så gick jag rakt in i ett lågt bord som stod mot väggen. När man var mer vaken så hoppade jag in i duschen och blev klinisk ren (man måste köpa något speciellt medel från apoteket som man måste duscha med kvällen innan och samma dag). Nu tänker du säkert "vad tusan gjorde hon uppe då och vad snackar hon om egentligen?" Jo det ska jag tala om. Denna dag var inte som alla andra dagar och inte bara för att jag var uppe tidigt utan för att den dagen skulle jag operera mig för allra första gången. nervositeten som uppstod dagarna innan och det noga tvättningen som man var tvungen att genomgå. Kvällen innan duschade jag mig noga, alldeles för noga men man var tvungen. Jag kan inte ens räkna upp hur många gånger jag fick medlet i ögonen, näsan och munnen. Vidrigt! 

Jag kommer ihåg allt i detalj, rena kläder efter dusch, duscha på morgonen och nya rena kläder plus så fick man operationskläder när man kom dit. Jag kom ihåg när vi satt i väntrummet, en kille, Anton, kom in och det var hans tionde operation. Hans mamma var med där också och båda två verkade supertrevliga.När jag kom in där vid uppvaket och sätta i nål och få piller och sånt så var jag supernervös och bröt ihop när de skulle sätta i nålen. En kvinna, som jag inte kommer ihåg namnet på, kom fram till mig, höll mig i handen och pratade lugnande med mig. De satt i en slang som ledde till en genomskinlig påse med vätska i nålen, vad det var i påsen vet jag inte men säkert något lugnande.. Sedan kom två andra personen och hämtade mig, en ganska ung kvinna och en liten äldre. Båda två hade mörkbruna ögon och mörkt hår och var supertrevliga. De gick med mig till operationssalen, jag la mig på operationsbordet, de talade om exakt vad de höll på med. Jag bad att någon skulle hålla mig i handen på grund av att jag var så sjukt rädd och nervös, den äldre kvinnan som hade följt med mig till operationssalen höll mig i handen och smekte min kind och det sista jag kom ihåg var just den där smekningen på kinden, tryggheten att någon höll min hand och att någon sa "Det här kommer gå bra Wictoria."

När jag vaknade upp mådde jag dock mycket värre, inte för att jag kommer ihåg något av det men jag hade tydligen träta på narkosläkaren av någon anledning. Innan vi lämnade sjukhuset hade jag lyckas spytt nio gånger.

Igår så sov jag till och från hela dagen. Idag har jag inte heller gjort så mycket, mått lite dåligt och det känns verkligen att de har gjort något i benet! Om ni undrar vad de gjorde eller varför jag blev opererad, ni får antingen vänta tills imorgon eller skriva pm på facebook, för jag sär så himla trött just nu så orkar inte skriva mer.

kramar.

wiickxyy 

<3