Alldeles för många mår dåligt nu för tiden, speciellt tonåringar och ungdomar. Nu tänker du säkert. "ännu en som är ung och tror att hon vet något om livet." eller "ännu en som TROR att hon vet hur det är." Men jag vet hur det är när kroppen inte orkar längre, när folk viskar, tittar och sprider rykten. Jag vet även hur ont de där tysta tårarna gör, hur en ångestattack känns, att få hjärtat krossat på olika sätt och förlora någon som betyder allt. Jag vet även den där ilskan som växer inuti när vuxna och äldre säger något nedlåtande eller att musiken är det enda som förstår. Men det som oroar mig mest är att det är så många som mår som jag, har liknande ärr som jag och problem som mig. De som inte förstår kallas oss för "konstiga, miffon, cuttare, attention whore, psyko, problembarn. osv" Men om de skulle gå igenom allt vi har gått igenom, skulle de förstå. Förstå att det inte är så enkelt att sluta med sitt självskadebeteende, inte bry sig om vad andra säger och hur jobbigt det kan vara ibland med skolan och livet. Och nej det är inte "hormonerna om spökar" utan det är verkligheten. Allt tjatande om allt gör allting bara värre och när vi säger att vi inte orkar förklara är det inte för att vi är lata utan för att vi vet att ni inte kommer förstå. Något mer som skrämmer mig är hur få som inte tar hjälp. När det gällde mig var det så att jag inte visste vart jag skulle vända mig, att det inte var så illa, jag klarar mig själv och att det skulle komma en vändning. Men sanningen är att man inte klarar sig själv, man måste ta hjälp för att ta sig upp. Hur man gör det är olika men jag tycker att man borde få mer information om vart man ska vända sig, vilka olika alternativ det finns. Men jag tycker att den bästa hjälpen kommer från någon som har varit där.
tack för mig.

ha en bra dag <3